gunsblog

SKUGGORNA I KATMANDU av Gun Weckman

- Lite försmak på de första kapitlen som sakteliga växer fram på min Ipad.

KAPITEL 1 – betraktelse
Bergen avspeglade sig i fjärran, nästan som tysta hemlighetsfulla depåer fyllda av mystik. Himalaya, bara namnet fick mitt blod att pulsera av förväntansfull spänning. Luften var sval och den var ren. Kontrasten till det varma och fuktiga Bangkok var påfallande och jag kände att jag äntligen kunde andas, andas ny frisk luft. Luft som var fri från stinkande avgaser och öronbedövande missljud.

Mannen som suttit bredvid mig på planet gick raskt, och passerade mig på väg in mot flygplatsens ankomsthall. För honom betydde inte bergen och luften någonting. Han hade berättat hur han ofta reste hit och hur hans affärer blomstrade. Affärer i mattor, handknutna mattor som de fattiga bergsborna tillverkat. Småflickor och pojkar som dag och natt kämpade med knutarna, tusentals knutar, som skulle ge familjen mat för lång tid. Jag betraktade honom bakifrån och kunde se att han haltade och hade snedgångna skor. Han var europé, tysk affärsman med snedgångna skor. Jag log åt mina iakttagelser. Och jag kände mig befriad i min betraktelse av hans skor. Men ändå skrämd.
Alltmedan bergen tysta och mäktiga återigen gjorde sig påminda.

Mitt uppdrag var komplicerat och inte alltför enkelt. Men mest var det känslomässigt svårt eftersom det handlade om unga människors liv, om utnyttjande, om avsaknad av moral och etik och om mat för dagen i ett av världens fattigaste länder, Nepal. Landet där Buddismen och Hinduismen går hand i hand, där en levande gud gestaltad av en ung flicka får människor att stilla filosofera och där heligheten gör att förnuftet ibland blir starkt åsidosatt.

Ett tyskindiskt syndikat, “Bundesfreunde”, BF med säte i norra lndien smugglade unga flickor och pojkar, mest flickor, från Nepal till Indien där de såldes till välbärgade glädjehus i storstäderna för prostitution. Mest flickor i tio, elvaårsåldern med höga kindkotor från byarna på Himalayas bergssluttningar. De höga kindkotorna gjorde dem attraktiva. Jag mådde illa. De fraktades nattetid på överfyllda lastbilsflak och passerade gränsen till lndien obemärkt. Som boskap. Dom var inte femton eller femtio. Dom kanske var tiofalt fler. Jag kände yrsel och jag mådde åter illa.

Miss! Do you have a visa? Jag väcktes ur mina tankar av en liten man med glatt utseende. Nej – visum hade jag inte. Fjorton dollar samt ett foto och en ifylld blankett. Jag kände mig lång, mina hundrasjuttiofem centimeter nästan snuddade vid taket i ankomsthallen och jag såg på de små Singaporeturisterna runt omkring mig. De log. Vem var jag i deras ögon, lång lycksökande skandinaviska i 40-årsåldern eller en framgångsrik, ganska vacker amerikansk journalist. Jag grävde i väskan efter ett foto. Jag hade stoppat ner ett, men var? Den lille mannen väntade förgäves med fjorton dollar i handen. Han log fortfarande. Halvt desperat slet jag upp personaltidningen från advokatbyrån som jag givit sju år av mitt liv som brottmålsutredare. Rubriken blänkte svart emot mig. Klarie Ling lämnar byrån. I själva verket hade jag fått sparken. Jag log på fotot. Sju år på den internationellt välrenommerade byrån. Sju, nästan åtta år av mitt liv. Jag rev ur fotot.

Mannen log fortfarande och jag tyckte mig se beundran och förundran i hans ansikte när han tog emot bilden av den leende kvinnan och fäste bilden på visumansökan.

Singaporeturisterna betraktade det lilla intermessot skrattande och viskande. De blev plötsligt mina vänner. En lättnad sköljde som en våg genom min kropp och inom loppet av någon minut blev jag befriad från känslan av misslyckande, besvikelse och tomhet. Jag fick ny kraft och nytt mod. Äntligen kunde jag se på mig själv med nya ögon och bestämde mig för att lämna det gamla bakom mig

KAPITEL 2 – inferno
- Misstaget Klarie är, att du har blandat ihop ditt privatliv med ditt arbete! Du har inte kunnat hålla känslorna utanför och du har mixat dina roller! Utredningen håller inte! Du har gjort flera misstag som kommer att kosta byrån förlusten av en stor klient. Piskrappen dundrade emot mig. Jag var naken. Känslan var naken. Och jag visste att uppdraget, jobbet, framtiden, karriären – allt var slut.

Att åter komma på fötter. Att ha orken och kraften till ett nytt liv var det svåraste. Men kanske också att acceptera att jag var bara en vanlig människa, oroväckande vanlig och mänsklig, med känslor som tagit överhanden på ett sätt som jag aldrig kunnat ana. Visst hade jag kunnat förstå att de många nätterna, de många passionerna och den erotiskt framkallade hungerkänslan nästan på gränsen till självdestruktiv smärta, skulle kunna få hela min existens på fall. Men ändå hade jag låtit loppet gå, ända fram till det bittra slutet. Ett accelererande och farligt lopp, där hela tiden jäv och beroende fanns med som ett dödligt reptilgift. I drömmen och i stunder av nästan förlamande rädsla såg jag stora svarta snabbflygande fåglar flyga mot mig. Och alla bar i sina näbbar små skrikiga plakat med tydliga ord som oberoende, jäv, påverkan, makt och beroende. Den natten Steve ringde från London låg jag kallsvettig med blicken glasaktigt fixerad vid det vitmålade taket, ensam och rädd. Rädd och naken.
- Klarie, helvete. Vad har hänt. Vad har du ställt till med. Inte du, alla andra men inte du. Kontroll Klarie. Vi har alltid talat om kontroll du och jag. När tappade du den – kontrollen. Vem fick dig att falla. Inte han, inte den som du så ihärdigt försökt bekämpa. Jag vet att jag skrek. Jag skrek åt min bästa vän att inte störa mig, att låta mig få vara ifred, att låta mig få tänka. Att låta mig få falla, ner, ensam och naken i avgrunden.

KAPITEL 3 – uppdraget
När Steve frågade mig rakt ut och utan några omskrivningar eller tveksamheter om jag ville arbeta för den brittiska hjälporganisationen Support for children and Help aid – ingen hög lön, inga förmåner men med en tillfredställelse som skulle bli helt annorlunda mot tidigare, svarade jag tveklöst ja utan att närmare tänka mig för. Jag kände att jag blev så glad, så otroligt glad över att någon trodde på mig. Och just Steve som minuten innan hade låtit mig få veta att jag tappat kontrollen, att jag egentligen inte skulle kunna förvänta mig något annat än pisksnärtar från alla runt omkring mig under lång tid. Alla dom som nåtts av ryktet och av tungorna som bekräftade att det verkligen var Klarie Ling som trampat snett, ordentligt snett.

Så var jag då här, ensam i Katmandu och i en alltför stor säng på ett gammalt antikt hotell. Kanske var det så, att just för att sängen var så otroligt stor blev känslan av ensamhet påtaglig. Men jag var ju faktiskt ensam, riktigt otroligt och besinningslöst ensam.

Långsamt kände jag hur morgonen och värmen, som tog sig in i rummet på sirliga solstrålar genom ett litet och oansenligt fönster, tog tag i min kropp och försåg den med ny energi. Förnimmelsen av denna nya energi fick mig att komma på fötter och med ett leende och med förundran betraktade jag för första gången rummet. Det var annorlunda.

Jag hade aldrig sett något liknande. Jag tyckte om det från första stund. Det var fyllt av värme, färger och atmosfär. Möblerna andades historia och mystik och gav mig känslan av att vara mitt ibland en massa antikviteter utsökta i sin mångfald. Man hade velat boka in mig på ett modernt Holiday Inn hotel alldeles i utkanten av Katmandu, utan avgaser och folkliv. Men när jag fick höra talas om det annorlunda hotellet mitt i centrum, som ägdes av en äldre kvinna och som ägnat större delen av sin tid efter det hon blivit änka åt att samla antikviteter för att fylla det hotell som hennes man tidigare ägnat sitt liv åt, fattade jag mitt beslut. Där ville jag bo. Denna kvinna som jag ännu inte träffat var också en av de drivande i flera internationella kvinnoorganisationer. Jag väntade med spänning på att få träffa henne. Hon hade redan blivit en del av den trygghet som jag just nu så väl behövde.

Jag skulle bli kontaktad av någon från den brittiska hjälporganisationen så snart jag kommit fram, men ännu hade ingen hört av sig. Jag väntade otåligt. Han dök upp så där plötsligt som bara vissa människor kan göra, just när jag hade låtit saften och köttet från en halv grapefrukt sakta och svidande tränga sig ner genom matstrupen.
- Klarie, it must be you?! Han såg på mig med ett lustigt uttryck i ansiktet. Till hälften indier, till hälften britt tänkte jag. Vi var nästan ensamma i den ståtliga matsalen med röda sammetskuddar runt väggarna och låga svarta bord.

Han lät mig snabbt veta att han hette Donald, var född i Penarth utanför Cardiff och sedan 5 år bosatt i New Delhi. Jag kände genast att detta var en av Steves vänner och att inte tycka om honom var en omöjlighet. På mindre än fem minuter hade jag bestämt mig – han var sympatisk, nyfiken, rakryggad och modig. Ett omdöme som senare skulle visa sig stämma helt.

Efter att snabbt ha avslutat min frukost, ville han visa mig staden i som han kallade världens mitt, Katmandu. Myllret av människor, avgaser, ljud, tiggare och backpackers överväldigade mig helt. Och dofterna av kryddor, svett, mat, rått kött och djur fick min puls att öka. Jag kände hur jag fick bekräftelse på att jag verkligen lämnat mitt gamla liv bakom mig och att denna nya chans till en ny start inte bara var en enstaka ogenomtänkt händelse, utan skulle komma att utveckla hela mig, min drivkraft och min handlingskraft något alldeles oerhört.

Vi gick sakta genom trånga gränder, över torg som myllrade av nyfikna besökare, förbi antika tempel som andades mystik och historia. En liten trasig flicka med en gammal enögd gubbe som hon beskyddande höll i handen gjorde sig åter påmind att hon ville ha pengar. Tiggare överallt, ibland synligt skadade av spetälska, en sjukdom som jag visste hade tärt sönder många människor i Nepal. Den lilla bruna handen och de stora svarta bedjande ögonen kom nära mig nu och jag kände att hon hade haft mig under uppsikt en ganska bra stund och jag greps av en plötslig vilja att göra något. Jag tog fram en bunt smutsiga sedlar och la i hennes hand. Donald markerade häftigt att så här gör man inte. Hans blick sa att flickan är inte spetälsk och gubben är inte heller hennes sjuka morfar. Men något i hennes vidgade ögon sa mig att jag nu gjorde något som kanske skulle kunna förändra deras miserabla liv. Hon sprang iväg mot en låg mur med den haltande gubben släpande efter sig. Jag gick efter fast besluten att få veta hur många av hennes tiggande kumpaner som enligt Donalds uppfattning fanns väntande bakom muren.

Jag betraktade tyst det udda paret som dansade runt alldeles ensamma, den lilla glädjestrålande flickan och den förvånade gamle mannen som tummade på sedelbunten med ett förundrat uttryck i sitt enda öga. De gömde pengarna och gick sakta iväg och jag tyckte mig se hur deras hållning på något sätt förändrats och det miserabla hade plötsligt ersatts av något som liknade beslutsamhet. Donald skakade åter på huvudet men denna gång växte ett nytt något förvånat uttryck fram i hans lustiga ansikte. Många gånger senare i mitt liv skulle jag minnas denna lilla incident och varje gång skulle jag känna en glädje som gjorde mig förvånad.

Donald skyndade på mig och gjorde mig uppmärksam på att vi hade saker att uträtta. I en av de smala gränderna där grönsaker och kryddor kantade de obefintliga trottoarerna och där gatustånden avlöste varandra fick vi sällskap av en ung man som på ett märkligt sätt visade oss sin existens. Han drog med oss bakom ett berg av gammal bråte. Jag fick en bestämd känsla av att han inte ville att vi skulle bli sedda tillsammans. Och han lyckades verkligen. Jag kände mig omgiven av sopor, sopor överallt. Omöjlig att upptäcka. Vår lilla trio kurade ihop sig och mannen avslöjade sin identitet, som en i ledet av bekämpare till utsmuggling av unga flickor och pojkar från Nepal. En volontär.

Natten kom och tröttheten beslöjade mina sista steg till hotellet. Den kändes bedövande och med mina sista kraftansträngningar lyckades jag få båda benen med mig i sängen. Den natten sov jag både djupare och skönare än på länge. Inte ens drömmen lyckades tränga igenom mitt nästan medvetslösa tillstånd.

KAPITEL 4 – den andra natten
Jag vaknade av en skugga i rummet. Någon eller något rörde sig sakta utmed väggen till badrummet. Kanske såg jag fel, kanske var det någon från drömmen som avtecknade sig, kanske var det min fantasi. Det var fortfarande natt och ganska mörkt i rummet trots ett ihärdigt blinkande och flimrande från en halvtrasig gatlykta utanför mitt enda fönster. Jag låg fastfruset stilla och lyssnade med ett bankande hjärta, med hjärtslag som lät högre än jag någonsin tidigare känt. Jag satte mig upp i sängen för att kunna se bättre. Vem var det, vem var i mitt rum mitt i natten. Hade jag låst dörren eller var jag för trött och hade lämnat den olåst. Kanske till och med öppen. Konstigt nog, utan den minsta tvekan, vågade mina ben lämna sängen. Kanske var det adrenalinet. Jag stod alldeles stilla med blicken fäst så långt bort som mina ögon kunde fokusera,  på andra sidan rummet. Jag såg hur en gestalt tyst öppnade dörren ut till hotellkorridoren. Någon gick ut. Det var inte något utan någon. En människa. Jag rusade genom rummet mot den öppna dörren och den svagt upplysta korridoren. Tomt. Ingen syntes vare sig till höger eller till vänster. Hjärtat som hade varit så bultande och högljutt hade nu återtagit sin vanliga rytm. Men min ilska över att någon gjort intrång fick mig snabbt och rationellt att sätta på mig kläder, ta min mobiltelefon, låsa dörren och ta de två trapporna ner till den lilla disken som var en reception, i några långa trappkliv.

Ingen hade passerat  på flera timmar, ingen hade någon extra nyckel till mitt rum, ingen hade frågat efter mig. Detta blev jag försäkrad om av den nepalesiske mannen som arbetade för natten. Han talade förvånansvärt bra engelska. Men tvivel fanns helt klart i hans ögon när jag förklarade mig. Förklarade att någon hade smugit omkring i mitt rum. Någon som måste ha passerat hotellvestibulen och receptionsdisken. Men nej – åter bekräftade han, ingen. Jag kände mig illa till mods av att inte bli trodd. Och, var det en smygande fara jag kände?

Steve hade förklarat för mig att uppdraget kunde vara farligt och att jag måste vara medveten om riskerna innan jag accepterade att åta mig jobbet. Stora pengar var i omlopp och trafficking var inget att leka med. Hänsynslöshet och våldsamheter, till och med mord fanns på agendan. Vilka visste anledningen till att jag var i Nepal. Steve, Donald, mannen vi mött bakom sophögen och så klart ledningen för organisationen och flera volontärer inom ”Support for children”. Troligtvis ganska många vid det här laget. Kanske jag från och med nu måste vara litet vaksam på mina rörelser och vilka som rörde sig runt omkring mig.

….. to be continued,  januari 2012

Och det blir det en bok har jag bestämt. Dock tar all research om trafficking i Nepal och Indien mycket tid.