Juiciga väskor   Jag, genom min son Micke, snubblade över ett annorlunda projekt och kunde inte motstå frestelsen att ta det till Sverige. På Filippinerna startades i slutet av nittiotalet ett projekt där man syr väskor och andra inredningsprodukter av använda juiceförpackningar. Idag försörjer det kvinnoägda kooperativet ungefär 200 familjer och mer än 500 personer är engagerade i projektet. Jag är den som tar in produkterna till Sverige. – Man dricker otroligt mycket juice på Filippinerna, överallt, på kontor, i skolor, i hemmen och på cafeer och de här förpackningarna ligger och skräpar överallt. Tanken var från början att man skulle städa upp och snygga till sin stad och ur det växte det här fantastiska projektet. Idag har folk till och med börjat klippa upp förpackningarna lite försiktigt eftersom man inte vill förstöra dem. Väskorna används framförallt som skolväskor och ryggsäckar på Filippinerna och har blivit mycket populära. Verksamheten har nu utvecklats och exporterar till USA, Japan och flera länder i Europa. Produktionen innehåller allt från aftonväskor och shoppingväskor till necessärer och tvättkorgar – allt färgglatt och med rolig design. Jag sköter min firma på fritiden med hjälp av övriga familjemedlemmar och har byggt upp marknadsföringen under det egna varumärket MIKAGU. – Jag tycker det här är ett helt fantastiskt projekt och jag tror verkligen på idén med recycling. Vi kan inte hålla på och slänga och köpa nytt i den takt vi gör idag. Idag ser man väldigt många fina saker som bara slängs. Därför känns det här bara så rätt, jag hoppas att jag hittar fler liknande produkter som passar för den svenska marknaden.

Läs fortsättningen – Kapitel 3. Finns nu ovan i Blog-huvudet

Nepal – världens mitt. Ett land som är ett måste att åka till. I söder jungel där man kan få uppleva sitt livs safari på elefantrygg klockan 3 på morgonen. I norr bergen med Himalaya som utmanar tanken och fantasin. Allt annat är en stor spännande antikmarknad där buddism och hinduism möts på ett märkligt sätt.
Här nedan ett par kapitel ur min ännu inte publicerade bok “Skuggorna i Katmandu”.

“Skuggorna i Katmandu”

Kapitel 1 – betraktelse
Bergen avspeglade sig i fjärran, nästan som tysta hemlighetsfulla depåer fyllda av mystik. Himalaya, bara namnet fick mitt blod att pulsera av förväntansfull spänning. Luften var sval och den var ren. Kontrasten till det varma och fuktiga Bangkok var påfallande och jag kände att jag äntligen kunde andas, andas ny frisk luft. Luft som var fri från stinkande avgaser och öronbedövande missljud.

Mannen som suttit bredvid mig på planet gick raskt, och passerade mig på väg in mot flygplatsens ankomsthall. För honom betydde inte bergen och luften någonting. Han hade berättat hur han ofta reste hit och hur hans affärer blomstrade. Affärer i mattor, handknutna mattor som de fattiga bergsborna tillverkat. Småflickor och pojkar som dag och natt kämpade med knutarna, tusentals knutar, som skulle ge familjen mat för lång tid. Jag betraktade honom bakifrån och kunde se att han haltade och hade snedgångna skor. Han var europé, tysk affärsman med snedgångna skor. Jag log åt mina iakttagelser. Och jag kände mig befriad i min betraktelse av hans skor. Men ändå skrämd.
Alltmedan bergen tysta och mäktiga återigen gjorde sig påminda.

Mitt uppdrag var komplicerat och inte alltför enkelt. Men mest var det känslomässigt svårt eftersom det handlade om unga människors liv, om utnyttjande, om avsaknad av moral och etik och om mat för dagen i ett av världens fattigaste länder, Nepal. Landet där Buddismen och Hinduismen går hand i hand, där en levande gud gestaltad av en ung flicka får människor att stilla filosofera och där heligheten gör att förnuftet ibland blir starkt åsidosatt.

Ett tyskindiskt syndikat, “Bundesfreunde”, BF med säte i norra lndien smugglade unga flickor och pojkar, mest flickor, från Nepal till Indien där de såldes till välbärgade glädjehus i storstäderna för prostitution. Mest flickor i tio, elvaårsåldern med höga kindkotor från byarna på Himalayas bergssluttningar. De höga kindkotorna gjorde dem attraktiva. Jag mådde illa. De fraktades nattetid på överfyllda lastbilsflak och passerade gränsen till lndien obemärkt. Som boskap. Dom var inte femton eller femtio. Dom kanske var tiofalt fler. Jag kände yrsel och jag mådde åter illa.

Miss! Do you have a visa? Jag väcktes ur mina tankar av en liten man med glatt utseende. Nej – visum hade jag inte. Fjorton dollar samt ett foto och en ifylld blankett. Jag kände mig lång, mina hundrasjuttiofem centimeter nästan snuddade vid taket i ankomsthallen och jag såg på de små Singaporeturisterna runt omkring mig. De log. Vem var jag i deras ögon, lång lycksökande skandinaviska i 40-årsåldern eller en framgångsrik, ganska vacker amerikansk journalist. Jag grävde i väskan efter ett foto. Jag hade stoppat ner ett, men var? Den lille mannen väntade förgäves med fjorton dollar i handen. Han log fortfarande. Halvt desperat slet jag upp personaltidningen från advokatbyrån som jag givit sju år av mitt liv som brottmålsutredare. Rubriken blänkte svart emot mig. Klarie Ling lämnar byrån. I själva verket hade jag fått sparken. Jag log på fotot. Sju år på den internationellt välrenommerade byrån. Sju, nästan åtta år av mitt liv. Jag rev ur fotot.

Mannen log fortfarande och jag tyckte mig se beundran och förundran i hans ansikte när han tog emot bilden av den leende kvinnan och fäste bilden på visumansökan.

Singaporeturisterna betraktade det lilla intermessot skrattande och viskande. De blev plötsligt mina vänner. En lättnad sköljde som en våg genom min kropp och inom loppet av någon minut blev jag befriad från känslan av misslyckande, besvikelse och tomhet. Jag fick ny kraft och nytt mod. Äntligen kunde jag se på mig själv med nya ögon och bestämde mig för att lämna det gamla bakom mig

Kapitel 2 – inferno
- Misstaget Klarie är, att du har blandat ihop ditt privatliv med ditt arbete! Du har inte kunnat hålla känslorna utanför och du har mixat dina roller! Utredningen håller inte! Du har gjort flera misstag som kommer att kosta byrån förlusten av en stor klient. Piskrappen dundrade emot
mig. Jag var naken. Känslan var naken. Och jag visste att uppdraget, jobbet, framtiden, karriären – allt var slut.

Att åter komma på fötter. Att ha orken och kraften till ett nytt liv var det svåraste. Men kanske också att acceptera att jag var bara en vanlig människa, oroväckande vanlig och mänsklig, med känslor som tagit överhanden på ett sätt som jag aldrig kunnat ana. Visst hade jag kunnat förstå att de många nätterna, de många passionerna och den erotiskt framkallade hungerkänslan nästan på gränsen till självdestruktiv smärta, skulle kunna få hela min existens på fall. Men ändå hade jag låtit loppet gå, ända fram till det bittra slutet. Ett accelererande och farligt lopp, där hela tiden jäv och beroende fanns med som ett dödligt reptilgift. I drömmen och i stunder av nästan förlamande rädsla såg jag stora svarta snabbflygande fåglar flyga mot mig. Och alla bar i sina näbbar små skrikiga plakat med tydliga ord som oberoende, jäv, påverkan, makt och beroende. Den natten Steve ringde från London låg jag kallsvettig med blicken glasaktigt fixerad vid det vitmålade taket, ensam och rädd. Rädd och naken.
- Klarie, helvete. Vad har hänt. Vad har du ställt till med. Inte du, alla andra men inte du. Kontroll Klarie. Vi har alltid talat om kontroll du och jag. När tappade du den – kontrollen. Vem fick dig att falla. Inte han, inte den som du så ihärdigt försökt bekämpa. Jag vet att jag skrek. Jag skrek åt min bästa vän att inte störa mig, att låta mig få vara ifred, att låta mig få tänka. Att låta mig få falla, ner, ensam och naken i avgrunden.

To be continued ………..

Mikagu är det svenska varumärket för recycling produkter som produceras i ett samarbete med ett kvinnligt kooperativ på Filippinerna. Ett fantastiskt projekt med återförsäljare över hela Sverige, i Norge och Finland. Mikagu ingår i INSCAND Sweden, som drivs av mig (Gun Weckman) på fritiden. Gå gärna in och titta på alla fanastiska produkter på www.mikagu.se eller www.mikagu.com

Hur kan en liten vit rund boll fascinera och trigga så otroligt. Tänk att få uppleva den där dagen när allt går som på räls, solen skiner, vinden smeker, fötter och ben svävar fram och den lilla bollen gör precis som den ska göra – långa utslag, korta inspel, fast och bestämt ner i hålet. Klick….

Jag hade en fantastisk upplevelse i Björkliden, att spela golf mitt i natten när alla andra sov, att bara så där syndigt stiga upp klockan två, ta klubborna, känna tystnaden och spänningen och slå ut från första tee. 

Om erfarenheter, om karriär, om att ta tillvara all kunskap man samlat på sig. Om golf och roliga saker. Om händelser och allt som berikar livet. Om att byta ut vissa delar i kroppen och verkligen bli som 20.

Jag kommer att skriva om allt som är viktigt i livet. Jag kommer att samla på mig allt som är värt att förmedla. Jag kommer att visa att livet nästan alltid är jättekul. Och att det är härligt att bli förbannad ibland.