Jag älskar att resa och att se världen. Under 5 veckor har jag nu haft möjligheten att förutom USA besöka Fiji och Nya Zealand. Lite mer av världen således att lägga i min ryggsäck. Den blir faktiskt allt fullare. Den ska vara smäckfull innan jag lägger av har jag bestämt.

Sweden ja, det exotiska landet uppe i norr där alla ”girls are blond and beautiful” håller fortfarande, i alla fall på Fiji. Och så Stig Larsson, till och med i Söderhavet känner man till honom. Men döm om min förvåning när två israeler jag mötte mitt i Nya Zealands thermaldistrikt, i Mauri-land, visade mig boken på hebreiska om Allan Karlsson, 100-åringen som öppnade fönstret och började sin resa, då kände jag mig riktigt stolt och översatt till hebreiska! Inte dåligt. Det är faktiskt härligt att vara svensk ute i världen. Likaså som svensk att möta världen.

Fredrik Lundberg gjorde 2007 en svensk dokumentär. Den var så stark att jag nu vill berätta om den. Den handlar så klart om Nepals flickor. Fredrik besökte Bombays bordeller med dold kamera och följde med informatörer från organisationen Rescue Foundation som gör razzior i bordellkvarteren.

Tusentals nepalesiska flickor kidnappas varje år till Indien för att arbeta som prostituerade i storstädernas bordellkvarter. Många är fattiga flickor från landsbygden och så gott som alla är minderåriga. Dokumentären Stulna döttrar visar några av de flickor som klarat sig ur sexhandeln med livet i behåll.

Enbart i Bombays bordellkvarter arbetar omkring hundratusen flickor under vidriga förhållanden. Hälften kommer från Nepal, där de har kidnappats eller blivit lurade att resa över gränsen till Indien. Även Calcutta och New Delhi har stora bordellkvarter där unga flickor hålls som sexslavar.

Mellan fem- och sjutusen nepalesiska flickor smugglas varje år till de indiska bordellerna. Många är minderåriga, ofta så unga som 13-14 år.
- Flickorna vet inte var de är eller varför de är där, berättar advokaten Yubaraj Sangroula, som arbetar för att försöka stoppa sexhandeln.

25-åriga Kalpaana var 16 år när hon under en bussresa blev drogad och förd till Indien. Hon vaknade upp på en bordell i Bombay, där hon tvingades prostituera sig i fyra år innan hon fritogs vid en razzia. Under hela det första året hölls hon inlåst och tog emot upp till 25 kunder per dag.

Problemen för Kalpaana har fortsatt även efter att hon blivit fri. Hemma är hon utfryst och trakasserad eftersom en prostituerad enligt nepalesisk kultur är en stor skam för familjen och byn. Hon får dock stöd av sin familj.

Dokumentären följer även Sumitra vars dotter såldes av sin man till en bordell i Bombay. Hon fick hjälp att fly av en man som blev kär i henne. Men väl tillbaka i byn drabbades hon av samma problem som Kalpaana. Hon tvingades att åka till huvudstaden Katmandu och lämna sin lille son hos Sumitra. Sumitra reser med pojken till Katmandu för att hitta hans mor.

Under ett antal veckor i december 2009,  januari 2010 och april, maj 2011 har jag fått uppleva denna underbara ö, som med sin starka kultur är väldigt annorlunda. Främst beroende på Hinduismen, som så länge som ända sedan 100 BC har dominerat kulturen och religionen. Holländarna intog norra Bali med våldsamma krig mellan 1846-1849 och inte förrän 1906 besegrades södra Bali och östra Bali först 1908. Balineserna slogs, krigade och kämpade mot förnedringen att bli en holländsk koloni. 1948 gick Bali in i den nya Indonesiska republiken. Bali av idag präglas starkt av den nya Balinesiska tiden som började på 70-talet när hippies och surfare upptäckte de fantastiska stränderna och vågorna, som på alla sätt har utvecklat turismen som idag är den största näringen. Även fast terroristatackerna 2002 och 2005 tillfälligt stoppade utvecklingen, är idag den magiska ön mer blomstrande och magisk än nånsin tidigare. Magin finns överallt inte minst i alla religiösa ceremonier där offergåvor i form av små korgar av bambulöv fyllda med ris, blommor och salt placeras ut överallt till och med på incheckningsdiskarna på flygplatsen, utanför varje dörr, i varje hörna av trädgården och i varje hustempel tre gånger om dagen före varje måltid.

Den balinesiska musiken och dansen är annorlunda, rituell, med spännande teman som kriget mellan det onda och det goda. Lejondansen och apdansen har de mest spännande teman och varje tillfälle till ceremoni och dans tas tillvara. Begravningsceremonierna är ett annat tillfälle för pomp och parad, där rituella krimeringar som föregås av färgstarka och spektakulära ceremonier gäckar till en upplevelse av det annorlunda slaget.

Tufft och utmanande av en entreprenör –  14  JUNI 2009 - Jag reflekterar och imponeras – SAAB och framtiden?

2 år senare – en katastrof. Tänk så fel jag trodde. Men vad hände? – Var det Girigheten som tog över och fällde? Den dolda girigheten.

Och ändå tror jag på SAAB även idag i september 2011. Känner mig ganska ensam.

Någon ville satsa, någon ville utmana, någon ville utveckla och hela Sverige svarade och tyckte. Det Koenigsegg & co gjorde, var en utmaning av hela det traditionella industrisverige. Härligt med entreprenörskap som skakar om hela etablissemanget kände jag då. Och jag trodde att detta kunde detta bli en positiv smitta på alla andra som inte vågar men som vill och kan och som har massor av entreprenörsceller som är outvecklade?

Jag trodde faktiskt att SAAB hade en chans att överleva.

Ett litet Koeningsegg som skulle kunna ge SAAB trovärdigheten tillbaka – teknologiskt och innovativt långt framme i den exklusiva handgjorda tillverkningsprocessen kombinerat med SAABs supermoderna och helautomatiska produktions- och utvecklingsteknik. Det var ju precis detta SAAB behövde! Och till detta brinnande entreprenörer som kunde städa på tjänstemannasidan och på rätt sätt ta tillvara den tekniska kunskap som redan fanns utvecklad. Och en personal som älskade sitt SAAB och var duktiga bilbyggare och monterare. Efter många år som ensamutvecklare och sen GM med sitt volymtänk som inte lyckades, kunde SAAB ha blivit ett varumärke som sticker ut, en design som visar glädje och ordentligt  sätter lilla Sverige på kartan igen.

Finansiellt – kunde de greja detta?  Jag trodde det. Norska oljemiljoner, amerikanska finansiärer, världsbankspengar, statliga pengar mm. Visst självklart skulle det komma att gå.

Jag sa Woov!

Men se vad som hände sen. Nu står SAAB nästan. Nu är pengarna slut. Nu går de på knäna. Men ändå …. tror jag fortfarande på SAAB.

Med risk för att sticka ut orden utanför gränserna tänker jag nu ge mina synpunkter. Jag måste generalisera litet, annars går det inte. Efter väldigt många år i arbetslivet med många betraktelser och många möten med olika ledare, har jag kommit fram till att kvinnor för det mesta är de bästa cheferna, med några få undantag. Jag har mött dessa undantag också, fantastiska män också men de är få! – tyvärr. Man kan uppfatta detta som att jag inte tycker män tillhör juvelerna i skrinet, men så är inte fallet. Men ni alla underbara män ska inte skolas till chefer och ledare. Ni ska vara specialister!

Varför är då kvinnor bättre chefer? De är vana att ha många bollar i luften efter att ha tränat länge i ”AB hemmet”. Kvinnor behöver inte fokusera på en sak, de kan fokusera på många olika projekt. Kvinnor kan vara väldigt prestigelösa när det behövs – och det behövs ganska ofta i en organisation. Kvinnan har ofta fått kämpa länge i ett alltför mansdominerat samhälle. Hon behöver ofta vara dubbelt så bra som mannen, kunna mer, visa mer guts, slåss i sammanträdesrummet, innan hon når sitt mål. Hon får nästan aldrig någon hjälp av andra kvinnor på sin väg i karriären utan måste fightas hårt. Hon blir inte klappad på axeln av en annan kvinna som säger – om jag stöttar dig nu, får du en plats i mitt styrelserum nästa gång. Jantelagen råder ovillkortligt ute i arbetslivet bland kvinnor och detta är tragiskt, väldigt tragiskt. Visst finns det undantag men tyvärr är de få.

Kvinnor är riskfria att sätta på en chefspost.  Många män utgör en stor risk. Mannen tillhör en orolig  grupp som måste säkra sin framtida och nuvarande existens genom att lägga energi på personliga avtal, bra avgångsvederlag, bra bonussystem, lukrativa pensionslösningar och andra förmåner. Detta tar tid och kraft och det är väl då inte så konstigt att man inte hinner arbeta och göra ett bra jobb! Sen går mycket tid och energi åt för männen att fixa åt varandra. De är bra på detta. Redan i sandlådan ser man de små pojkarna hur de tveklöst lånar ut den lilla bilen till en kompis med ett outtalat löfte om att nästa gång får du min spade. Detta fortsätter genom hela livet. Bra jobbat grabben – jag har rekommenderat dig för jobbet det vet du och med en klapp på axeln bekräftas att nästa gång stöttar jag dig till en bra position. Just detta är vi kvinnor väldigt dåliga på. Eller kanske det inte är dåligt, kanske det är just detta som gör att vi ser dessa fantastiska kvinnor i olika ledarpositioner, även om dessa kvinnor är få.

Visst är det märkligt, möbler blir antika, saker blir antika och alltmer värdefulla. Vi människor blir antika och allt mindre värdefulla. Det borde vara tvärtom. Ju mer man kan, ju mer erfarenhet man har, ju mer kunskap man samlat på sig – desto värdefullare borde människan vara. Forskare ja – de kan bli hur antika som helst och faktiskt anses allt värdefullare, nästan de enda av alla människor på denna jord, eller hur…..

Det är också märkligt att de flesta människor med åldern blir obenägna att ta in nytt och ha en förändringsbenägenhet som minskar. Så pass mycket att det blir stora problem i många företag när personalparken blir alltför gammal. Det borde vara tvärtom – med få år kvar i arbetslivet och kortare tid av livet kvar överhuvudtaget, borde man ta till sig allt nytt, välkomna förändringar och utveckling, ja verkligen suga upp allt som gör att man kan fylla på sin ryggsäck. Jag fattar det inte. Själv har jag bråttom att lära mig allt nytt, välkomnar ny strategier, välkomnar förändringar för jag har ju inte så många år kvar. Jag kan inte alls förstå alla de människor som inte vill suga in allt nytt.

Så arbetar vi alltmer och allt längre dagar för varje år – ju äldre vi blir. Det borde vara tvärtom. Ju mer erfarenhet man har och ju mer kunskap man får,  ju snabbare går det att lösa problem – och då går det fortare – och man borde kunna få mer tid över och åstadkomma lika mycket men på kortare tid. Få tid till betraktelser och reflektioner och mer intellegenta lösningar. Om det är så här,  att jag med min erfarenhet kan klara en uppgift på ett par timmar jämfört med en yngre kollega som kanske behöver två dagar för att klara samma uppgift – varför gör jag då som jag gör. Jo,  det är tiden – den där knepiga tiden, som man får ny av varje morgon och som man expanderar och fyller med innehåll till bristningsgränsen. När jag reflekterar över detta kan jag inte annat än tycka att jag är ganska korkad i alla fall. Har jag inte lärt mig något alls?

En liten krönika om en höftledsoperation, om sånt som förvånar och får mig att fundera över märkliga upplevelser och om möten mellan människor och om hur saker kan förändras bara man själv vill. Samt om sjukvård som imponerar.

Jag möttes på operationsavdelning av ett fantastiskt team. Jag var lite skraj så jag grät en skvätt.
Narkosläkaren kom till mig och sa: Vet du vad, vi är ett team på 5 personer som alla har olika funktioner och är otroligt samarbetade. Vi kommer under några timmar att ge dig all vår uppmärksamhet. Du kommer att bli mycket väl omhändertagen och vi kommer att göra allt, för bara dig. Oj vad det tog. Lugnet spred sig över mig och sen fick jag en spruta. Sen ryggmärgsbedövning. Därefter bad jag att få sova, och det fick jag. Så slocknade jag. Men vaknade av motorsågen -Läskigt skulle jag till att tänka. Nej faktiskt inte – Den lät som en tandläkarborr. Och jag frågade – är det sågen? Ja – fortsätt och sov du. Så somnade jag.
Allt i ett stilla morfinrus.

På eftermiddagen kom jag upp på mitt rum från uppvaket. Där låg tyckte jag en halvdöende man på 88 år, en kvinna som var illa tilltygad i min egen ålder, bredvid mig en dam som rusat in i en glasdörr på Arlanda och brutit lårbenet. Fast hon skickades sen med ambulansflyg till Kungälv dit hon hörde. En säng tom. Då kom en man i min egen ålder in. Så där i alla fall så jag reste mig litet i sängen för att kolla läget. Och utbrister woov … en ganska snygg karl.
Morfinet så klart.

Dra för skynkena! – Jag orkar inte stirra på den gamla mannen med gapande mun som jag inte vet om han lever eller är död och alla andra sjuka i rummet. Men kika litet på mannen bredvid mig kan jag väl möjligtvis göra.
Fortfarande i morfinets rusiga verklighet.

Deppad – hur ska jag stå ut. Varför blandar de män och kvinnor? Var är mitt privatliv? 3 flaskor med dropp (morfin, antibiotika, näring, en kateter och en slang med syrgas). Gud detta hade jag inte väntat mig. Vad har jag gett mig in på? Catti och Micke mina underbara barn är där och säger så klart,
- Mamma skärp dig. Nu är det gjort och vad spelar det för roll att det är litet annorlunda.

Jag bestämmer mig: Tänker inte vare sig titta eller prata med de andra. Dra för skynkena! Möjligtvis kika litet i sängen bredvid på mannen som heter Tommy och är rätt trevlig.

Så kommer natten. Ont. Nu har de tagit bort det självrinnande morfinet. Nu får man be om spruta eller tabletter. Då början helvetet. Tommy snarkar som ett sågverk i miljardklassen. Alltså gigantiskt oljud. Jag ringer på klockan. Ni har 2 alternativ – endera tar ni ut karln eller ger mig dubbel dos morfin och öronproppar. Jag fick det senare och åkte iväg på ett stort hav, långt från både smärta och sågverk, med den snälla sjuksköterskan smekande min hand på sängkanten.

Nu börjar förändringen och själva upplevelsen i denna berättelse:
En meny sticks under näsan på mig: 13 rätter att välja på till lunch och en lättare meny med smårätter. Vilken tid vill jag äta? Förvånande! Har jag hamnat på någon krog eller på ett litet hotell? Samma sak till middagen. Vad vill jag dricka? Lättöl eller ramlösa citron. Frukost – vill jag ha Proviva kanske och smultronjogurth och vilken typ av smörgås – kanske en äggmacka? Börjar bli litet imponerad.

Förklarar för grannen Tommy att han snarkade för j …igt. Att jag var på väg att få honom förflyttad men valde morfin istället.
Blommor kommer. Vackra röda.
Besöken kommer med mer blommor och presenter.
Telefonen ringer ända bortifrån Las Vegas – det var X:et som trodde jag var uppe och hoppade på ett ben.

Något du vill ha? frågar den mysiga undersköterskan – bara ring i så fall. Har du ont – bara ring med en gång. Tveka inte en sekund. Och visst ringer vi – hjälp med att sätta sig upp litet, hjälp med att dricka, hjälp med allt. Sköterskor kommer Läkare kommer. Hela tiden får man hjälp. Byter tidning med grannen Tommy – Expressen mot Aftonbladet. Biltidning mot Inredningstidning.

Martin, som 88-åringen heter, är ledsen. Han vill inte äta, inte dricka, ingenting. Glasögonen tappade han vid fallet. Fast han är AIK:are kommer det fram. Vi andra är ju Djurgårdare. Hur ska det gå? Den kurviga attraktiva sköterskan kommer in – och Martin äter! Den manlige sjuksköterskan kommer in och Martin vägrar att dricka. Jag viskar till Tommy: Har du sett – han äter om det är en snygg sköterska. Tommy har observerat samma sak. Vi bestämmer oss för att skvallra om vår upptäckt – och tro det eller ej – gubben börjar få liv. Han har nog varit en riktig kvinnokarl tror vi. Blir snyggare och snyggare och löständerna blir vitare och vitare ju fler kurviga sköterskor som visar sig. Gammal företagsledare visar det sig och verksam under några år som marknadsdirektör på SAS. Statusen förändras ……… Morfinet susar i våra ådror. Jakten har börjat på den generösaste “dealern”. Tabletter är inga problem – men det intravenösa joxet är det vissa som snålar med. Men man lär sig – hon är bra – han är snål – nu jobbar Lisa natt – henne kan man få dubbel dos av. Värken försvinner och man åker åter iväg på det där gungande havet.

Finska Marita har också opererat höften. Hon är yngre än jag. Har peruk eftersom hon fått cellgift. Den åker på sned ibland eller är bakfram – då skrattar vi så att rummet gungar. Visst är hon rolig – har en märklig humor. Tommy frågar mig: ska vi äta middag tillsammans ikväll. Sent, klockan 19.30. Gud så spännande i varsin säng. Jag beställer laxfilet med hollandaise sås och Tommy tar köttbullar. Längtar till kvällen. Så sitter vi då där på kvällskvisten i varsin säng och äter. Personalen tittar in då och då – ryktet har gått att vi har middagsdejt.

Nu ska vi upp ur sängarna – upp upp med gåbord. Vi hänger som andra Ufon med våra katetrar och ställningar. Det är inte sant. Ålderdomen gör sig påmind. Så här blir det nog på hemmet. Fast inte så tokigt kanske – då blir man ju inte chockad – man har liksom upplevt det tidigare.

Martin 88 – åringen strålar alltmer och nu pratar vi alla i mun på varandra, skrattar åt vårt dilemma. Håller koll på Martin så han äter och dricker – han har blivit vår lilla maskot. Gympan startar i sängen. Alla muskler är döda. Går inte att lyfta knäet eller benet eller nånting. Sjukgymnasterna kämpar och skrattar med oss.

Ikväll ska vi gå på ”restaurang” planerar vi – alla fyra. Till klockan 19 i dagrummet är middagen beställd. Nya skjortor, nykammade, fina är vi. Så tågar vi då iväg på våra gå-hängbord. Jag går sist. Allt vänder sig. Allt exploderar. Jag kan inte gå längre. Personalen kommer rusande. Men det är skrattet, jag skrattar så jag nästan ramlar omkull. Detta lämmeltåg av fyra halvdöda individer med kalsongerna hängande vid knäna. Gud vilken syn. Middagen blev en succé. Där sitter vi på våra stödkuddar och dricker lättöl.

Vi skiljs åt på söndagen en vecka senare. Och vi enas om att vi haft en resa utöver det vanliga. När sjukvården är som bäst, när människorna har humor, när skratten avlöser varandra, då kan en veckas vistelse på rum 9 på avdelning 34 bli en resa som man aldrig glömmer.

Fredrik Lundberg gjorde 2007 en svensk dokumentär. Den var så stark att jag nu vill berätta om den. Den handlar så klart om Nepals flickor. Fredrik besökte Bombays bordeller med dold kamera och följde med informatörer från organisationen Rescue Foundation som gör razzior i bordellkvarteren.

Tusentals nepalesiska flickor kidnappas varje år till Indien för att arbeta som prostituerade i storstädernas bordellkvarter. Många är fattiga flickor från landsbygden och så gott som alla är minderåriga. Dokumentären Stulna döttrar visar några av de flickor som klarat sig ur sexhandeln med livet i behåll.

Enbart i Bombays bordellkvarter arbetar omkring hundratusen flickor under vidriga förhållanden. Hälften kommer från Nepal, där de har kidnappats eller blivit lurade att resa över gränsen till Indien. Även Calcutta och New Delhi har stora bordellkvarter där unga flickor hålls som sexslavar.

Mellan fem- och sjutusen nepalesiska flickor smugglas varje år till de indiska bordellerna. Många är minderåriga, ofta så unga som 13-14 år.
- Flickorna vet inte var de är eller varför de är där, berättar advokaten Yubaraj Sangroula, som arbetar för att försöka stoppa sexhandeln.

25-åriga Kalpaana var 16 år när hon under en bussresa blev drogad och förd till Indien. Hon vaknade upp på en bordell i Bombay, där hon tvingades prostituera sig i fyra år innan hon fritogs vid en razzia. Under hela det första året hölls hon inlåst och tog emot upp till 25 kunder per dag.

Problemen för Kalpaana har fortsatt även efter att hon blivit fri. Hemma är hon utfryst och trakasserad eftersom en prostituerad enligt nepalesisk kultur är en stor skam för familjen och byn. Hon får dock stöd av sin familj.

Dokumentären följer även Sumitra vars dotter såldes av sin man till en bordell i Bombay. Hon fick hjälp att fly av en man som blev kär i henne. Men väl tillbaka i byn drabbades hon av samma problem som Kalpaana. Hon tvingades att åka till huvudstaden Katmandu och lämna sin lille son hos Sumitra. Sumitra reser med pojken till Katmandu för att hitta hans mor.

Väldigt många i min närhet,  människor jag träffar “på stan”, människor som ingår i mitt nätverk och vänner, förvånar mig. Miljömedvetenhet är idag väldigt hett. Det är en trend. Det är inne. Det är modernt. Det är att vara med – mitt i problemet. Det är att ta ansvar. Men det är också business. Jag kallar dom miljöhycklarna! För just dom konsumerar som aldrig förr. Vi utvecklar och fastställer miljöpolicys i våra företag, vi åker tåg istället för flyg, vi betalar utsläppsrätter när vi syndar. Men vi konsumerar som aldrig förr. Vi slänger, Vi slösar, Vi ser till att tillverkningsindustrin speciellt inom teko blomstrar som aldrig förr. Vi ersätter till platt- och plasma-tv. Vi slänger den gamla pc:n 3 år gammal avskriven och omodern. Mobiltelefonen följer mönstret – 1 år = föbrukad. Ny modell frestar bakom hörnet. Vi konsumerar upp till öronen. Återvinning – ett i tiden “rejält och bra begrepp” brukar vi då och då men vi använder det inte. Vi går på varuhuset och köper nytt och vi slänger det gamla i soppåsen. Vi går på det ganska billiga och trendiga modevaruhuset och köper en ny garderob och vi hivar det gamla omoderna också i soptunnan – man har ju inte tid – man kan ju inte samla. Att samla kostar pengar – argumentet håller för de flesta och ger många dåligt samvete, orsakar nästan panik, utvecklar en minimalistisk drömvärld.

Jag blir trött. Jag blir förbannad. Vi måste lära oss att återvinna. Att återvinna kostar pengar. Det är dyrt. Men på sikt det enda raka. När jag köper en produkt av återvunnet material, vet jag att den har gett arbete till ganska många, kostar litet mer istället för en nytillverkad från exempelvis en blomstrande fabrik i Portugal. Återvinning med speciellt användning i tredje världen är ett bra bistånd. Kanske Recycling är ett bättre ord. Att använda om och om igen. Att göra om till nya produkter. Att ta tillvara. Att inte “binna” när vi kan vid tillfälle dra förbi en återvinningsstation. Åh vad jag beundrar dessa “poliser” på alla miljö- och återvinningsstationer som jagar de bovar som försöker slänga i fel container. De är dagens miljöhjältar!!
Återvinningssamhället är ett bra alternativ och visst det är också konsumtion – men en bättre konsumtion som gör vår värld till precis det vi behöver för att överleva ………..
/ Gun Weckman