Like this:

Ledare – en krönika,  13 FEBRUARI 2009 

En liten krönika om en höftledsoperation, om sånt som förvånar och får mig att fundera över märkliga upplevelser och om möten mellan människor och om hur saker kan förändras bara man själv vill. Samt om sjukvård som imponerar.

Jag möttes på operationsavdelning av ett fantastiskt team. Jag var lite skraj så jag grät en skvätt.
Narkosläkaren kom till mig och sa: Vet du vad, vi är ett team på 5 personer som alla har olika funktioner och är otroligt samarbetade. Vi kommer under några timmar att ge dig all vår uppmärksamhet. Du kommer att bli mycket väl omhändertagen och vi kommer att göra allt, för bara dig. Oj vad det tog. Lugnet spred sig över mig och sen fick jag en spruta. Sen ryggmärgsbedövning. Därefter bad jag att få sova, och det fick jag. Så slocknade jag. Men vaknade av motorsågen -Läskigt skulle jag till att tänka. Nej faktiskt inte – Den lät som en tandläkarborr. Och jag frågade – är det sågen? Ja – fortsätt och sov du. Så somnade jag.
Allt i ett stilla morfinrus.

På eftermiddagen kom jag upp på mitt rum från uppvaket. Där låg tyckte jag en halvdöende man på 88 år, en kvinna som var illa tilltygad i min egen ålder, bredvid mig en dam som rusat in i en glasdörr på Arlanda och brutit lårbenet. Fast hon skickades sen med ambulansflyg till Kungälv dit hon hörde. En säng tom. Då kom en man i min egen ålder in. Så där i alla fall så jag reste mig litet i sängen för att kolla läget. Och utbrister woov … en ganska snygg karl.
Morfinet så klart.

Dra för skynkena! – Jag orkar inte stirra på den gamla mannen med gapande mun som jag inte vet om han lever eller är död och alla andra sjuka i rummet. Men kika litet på mannen bredvid mig kan jag väl möjligtvis göra.
Fortfarande i morfinets rusiga verklighet.

Deppad – hur ska jag stå ut. Varför blandar de män och kvinnor? Var är mitt privatliv? 3 flaskor med dropp (morfin, antibiotika, näring, en kateter och en slang med syrgas). Gud detta hade jag inte väntat mig. Vad har jag gett mig in på? Catti och Micke mina underbara barn är där och säger så klart,
- Mamma skärp dig. Nu är det gjort och vad spelar det för roll att det är litet annorlunda.

Jag bestämmer mig: Tänker inte vare sig titta eller prata med de andra. Dra för skynkena! Möjligtvis kika litet i sängen bredvid på mannen som heter Tommy och är rätt trevlig.

Så kommer natten. Ont. Nu har de tagit bort det självrinnande morfinet. Nu får man be om spruta eller tabletter. Då början helvetet. Tommy snarkar som ett sågverk i miljardklassen. Alltså gigantiskt oljud. Jag ringer på klockan. Ni har 2 alternativ – endera tar ni ut karln eller ger mig dubbel dos morfin och öronproppar. Jag fick det senare och åkte iväg på ett stort hav, långt från både smärta och sågverk, med den snälla sjuksköterskan smekande min hand på sängkanten.

Nu börjar förändringen och själva upplevelsen i denna berättelse:
En meny sticks under näsan på mig: 13 rätter att välja på till lunch och en lättare meny med smårätter. Vilken tid vill jag äta? Förvånande! Har jag hamnat på någon krog eller på ett litet hotell? Samma sak till middagen. Vad vill jag dricka? Lättöl eller ramlösa citron. Frukost – vill jag ha Proviva kanske och smultronjogurth och vilken typ av smörgås – kanske en äggmacka? Börjar bli litet imponerad.

Förklarar för grannen Tommy att han snarkade för j …igt. Att jag var på väg att få honom förflyttad men valde morfin istället.
Blommor kommer. Vackra röda.
Besöken kommer med mer blommor och presenter.
Telefonen ringer ända bortifrån Las Vegas – det var X:et som trodde jag var uppe och hoppade på ett ben.

Något du vill ha? frågar den mysiga undersköterskan – bara ring i så fall. Har du ont – bara ring med en gång. Tveka inte en sekund. Och visst ringer vi – hjälp med att sätta sig upp litet, hjälp med att dricka, hjälp med allt. Sköterskor kommer Läkare kommer. Hela tiden får man hjälp. Byter tidning med grannen Tommy – Expressen mot Aftonbladet. Biltidning mot Inredningstidning.

Martin, som 88-åringen heter, är ledsen. Han vill inte äta, inte dricka, ingenting. Glasögonen tappade han vid fallet. Fast han är AIK:are kommer det fram. Vi andra är ju Djurgårdare. Hur ska det gå? Den kurviga attraktiva sköterskan kommer in – och Martin äter! Den manlige sjuksköterskan kommer in och Martin vägrar att dricka. Jag viskar till Tommy: Har du sett – han äter om det är en snygg sköterska. Tommy har observerat samma sak. Vi bestämmer oss för att skvallra om vår upptäckt – och tro det eller ej – gubben börjar få liv. Han har nog varit en riktig kvinnokarl tror vi. Blir snyggare och snyggare och löständerna blir vitare och vitare ju fler kurviga sköterskor som visar sig. Gammal företagsledare visar det sig och verksam under några år som marknadsdirektör på SAS. Statusen förändras ……… Morfinet susar i våra ådror. Jakten har börjat på den generösaste “dealern”. Tabletter är inga problem – men det intravenösa joxet är det vissa som snålar med. Men man lär sig – hon är bra – han är snål – nu jobbar Lisa natt – henne kan man få dubbel dos av. Värken försvinner och man åker åter iväg på det där gungande havet.

Finska Marita har också opererat höften. Hon är yngre än jag. Har peruk eftersom hon fått cellgift. Den åker på sned ibland eller är bakfram – då skrattar vi så att rummet gungar. Visst är hon rolig – har en märklig humor. Tommy frågar mig: ska vi äta middag tillsammans ikväll. Sent, klockan 19.30. Gud så spännande i varsin säng. Jag beställer laxfilet med hollandaise sås och Tommy tar köttbullar. Längtar till kvällen. Så sitter vi då där på kvällskvisten i varsin säng och äter. Personalen tittar in då och då – ryktet har gått att vi har middagsdejt.

Nu ska vi upp ur sängarna – upp upp med gåbord. Vi hänger som andra Ufon med våra katetrar och ställningar. Det är inte sant. Ålderdomen gör sig påmind. Så här blir det nog på hemmet. Fast inte så tokigt kanske – då blir man ju inte chockad – man har liksom upplevt det tidigare.

Martin 88 – åringen strålar alltmer och nu pratar vi alla i mun på varandra, skrattar åt vårt dilemma. Håller koll på Martin så han äter och dricker – han har blivit vår lilla maskot. Gympan startar i sängen. Alla muskler är döda. Går inte att lyfta knäet eller benet eller nånting. Sjukgymnasterna kämpar och skrattar med oss.

Ikväll ska vi gå på “restaurang” planerar vi – alla fyra. Till klockan 19 i dagrummet är middagen beställd. Nya skjortor, nykammade, fina är vi. Så tågar vi då iväg på våra gå-hängbord. Jag går sist. Allt vänder sig. Allt exploderar. Jag kan inte gå längre. Personalen kommer rusande. Men det är skrattet, jag skrattar så jag nästan ramlar omkull. Detta lämmeltåg av fyra halvdöda individer med kalsongerna hängande vid knäna. Gud vilken syn. Middagen blev en succé. Där sitter vi på våra stödkuddar och dricker lättöl.

Vi skiljs åt på söndagen en vecka senare. Och vi enas om att vi haft en resa utöver det vanliga. När sjukvården är som bäst, när människorna har humor, när skratten avlöser varandra, då kan en veckas vistelse på rum 9 på avdelning 34 bli en resa som man aldrig glömmer.